Sussi, Chef-Birgit och Kenneth rör sig genom Daghemmet Blåklockan i samlad trupp. Chef-Birgit har beväpnat sig med en hålslagare, Sussi med ett gåbord och Kenneth med universums kärlek.
Chef-Birgit flämtar förfärat. ”Titta inte, Kenneth, titta inte”, säger hon. Kenneth tittar och bleknar. I dörröppningen, rituellt och nästan prydligt uppfläkt, hänger Kenneths gitarr. På den med tuschpenna har någon skrivit ”dragspel bitches”, vilket Chef-Birgit ändå tycker är onödigt.
De vänder sig om när de hör ett dånande ljud. Det är motståndsrörelsen som närmar sig. De har byggt om sina rullatorer till exoskelett och ett våldsamt handgemäng följer. När dammet lättar är Chef-Birgit, Sussi och Kenneth ihopsurrade med tandtråd och korsstygnstråd. ”Titta vad nära vi är varandra” säger Kenneth glatt till Chef-Birgit. ”Det här är ju nästan som en kram!”
Riitva torkar blodet ur pannan och höjer Chef-Birgits nycklar i en darrig segergest.
”Världen väntar!” säger hon. ”Vad ska vi göra nu då?”
”Jag har alltid velat åka rally.” säger TV-reparatören Mats. ”Jag har hört att man ska åka till Uppsala då, till Värmlands.”
Och så rullade de ut i evigheten genom Mats flykttunnel.